Helena

Första skoldagen började nu närma sig och jag grämde mig allt mer för den än tidigare. Jag visste redan att jag antagligen skulle bli sen dit för det blev jag alltid, mamma och mats skulle skjutsa mig och Lollo till skolan men antagligen så skulle jag väl måsta hitta själv och det var alltid minst roligt. Just den här dagen hade jag stannat hemma på mitt rum, jag hade inte känt för att gå ut även om det var jätte soligt ute så ville jag helst bara sitta inomhus. Det hade mest varit kaos hemma och jag satt och tryckte på mitt rum för att slippa allt. Tyvärr kunde jag inte sluta tänka på vad Lollo gjorde men jag visste också att om hon skulle tycka nåt blev jobbigt så skulle hon komma in till mig, jag var alltid väldigt orolig för henne.

Jag minns fortfarande hur lycklig jag var när Lollo kom till denna värld och jag vet att redan första gången jag såg henne så bestämde jag mig för att beskydda henne med mitt liv, att hon var mitt allt. Varje gång jag såg henne ledsen eller sårad så gjorde det ont i mig, och de spelade aldrig någon roll vad det handlade om, jag var alltid tvungen att skydda henne. Jag tog på mig skulden för allt som hände även fastän jag inte hade någon aning om vad de pratade om, men så länge Lollo var okej så kändes det inte så hemskt.

jag tog alltid med mig Lollo överallt, men på senare tid så hade jag väl antagligen börja växa ifrån hennes lekar och tyckte inte att det var lika roligt längre. Jag ville inte behöva säga nej till henne men gjorde det allt oftare. Jag hatade verkligen att se henne bli ledsen över det, jag tyckte att jag plågade mig själv genom att säga nej men jag visste samtidigt att jag inte skulle göra det bättre med att sitta där och stirra. Sällskapa var väl okej men Lollo ville så mycket mer och jag hade verkligen vuxit ifrån hennes lekar.

Hur som hellst så satt jag på mitt rum och tankarna virvlade. Jag ville inte flytta.

Första skoldagen

Som jag redan visste att vi skulle bli så var vi sena iväg till skolan, alltid i sista minuten. Mamma och Mats kör in på skolgården och parkerar, vi går in genom den första ingången och det visar sig att det är dit Lollo ska, mamma bara pekar åt mig att jag ska fortsätta bortåt, självklart. Jag fick gå själv och jag hade ingen aning om var jag skulle. Jag gick genom korridoren som mamma pekat att jag skulle följa efter och kommer till ett sort av trapphus, "Jahapp, vart ska jag nu?"

Jag praktiskt taget bryter ihop i korridoren när en tjej i min ålder kommer in i trapphuset och sneglar lite kort på mig, hon såg väldigt stressad ut och sprang neråt och in genom en dörr, jag hör hur någon lärare säger årskurs sju till nie, det var mitt mål och jag var inte ensam om att vara sen, men däremot ensam om att vara ny.Att vara ny och sen var ingen vidare kombination, för det betydde att blickarna från alla andra aldrig skulle släppa mig. Jag öppnar dörren och stiger in i ett stort öppet allrum. Alla tittar åt mitt håll och det är knäpptyst "Jippie!". En av lärarna fortsätter att prata men jag lyssnade inte riktigt jag var för konsentrerad på att inte titta på någon, vill verkligen inte behöva möta någons blick. Jag ser hur en av lärarna ger mig en menande blick och jag inser precis att han presenterat mig inför alla i rummet, jag ler lite kort och känner hur ansiktet blossar upp, jag försöker lite diskret gömma mitt ansikte bakom mitt korta hår, "USCH!"

När lärarna äntligen var färdiga med sina presentationer och små prat kommer läraren som presenterat mig för alla på en gång fram till mig, han såg inte allt för gammal ut och hade ljust skägg och kort hår, han var lång och lite små rund om magen men såg väldigt go och glad ut. Han presenterade sig som Stefan och var biologi lärare på skolan, han förklarade för mig att jag skulle trivas bra på skolan och att jag inte hade något att oroa mig för. Hans röst var lugn och inbjudande och han lyckades faktiskt att lugna mig lite. Klumpen i magen löstes sakta men säkert.

Han vände sig bort och letade bland folkmassan, plötsligt så ropade han efter en annan tjej som tydligen skulle gå i min klass. Hon hette Linn och gick med en tjej som hette Maria, Stefan bad dem visa mig runt i skolan så att jag skulle kunna hitta senare.

Senare visade de mig till vårat så kallade hemklassrum, jag klev in genom dörren och Linn och Maria sprang förbi mig och placerade sig bredvid varandra längst bak. Jag gick ikapp dem och försökte ignorera resten av klassens blickar men jag gav Robin ett stort leende när jag passerade honom. Jag satte mig ner på den lediga platsen bredvid Linn och Maria. Där satt vi ett tag och jag undrade vad som skulle hända härnäst, skulle jag måste ställa mig framme vid katedern och presentera mig? Jag hoppades verkligen inte det. Mitt i mina tankar så hör jag en annan tjej som just passerat mig ställa en fråga, jag tittade förvirrat upp på henne och hon log; "Är den här platsen ledig?" Hon menade platsen som var till vänster om mig och jag nickade fortfarande förvirrad; "jodå den är ledig." Hon presenterade sig som Malin och verkade riktigt trevlig. Det här kanske inte var så illa, alla verkade ju ändå välkomna mig som en normal människa.

Resten av dagen flöt på som vanligt, jag slapp presentera mig för hela klassen, det fixade Stefan och jag tackar han så otroligt för det. Jag lärde lite smått känna några fler ur klassen men jag höll mig mest till Linn, hon var längre än mig och blond, hon var en av de gulligaste människorna som jag någonsin stött på, hur kunde jag haft sån tur? Hon och Maria presenterade mig senare för Ida som gick i våran parallellklass. Hon var väldigt trevlig och kvivk med sina kommentarer, men hon verkade lite skeptisk mot mig, jag visste dock inte varför men tordes inte heller fråga om det...