Helena

Jag har alltid haft problem med hela den här biten att komma i tid till bussen eller i tid överhuvud taget tror jag nog. Hur som hellst så vaknade jag tidigt den morgonen, jag var bestämmd att idag skulle jag vara i tid till skolan.

Jag klev upp ur sängen och såg mig om i mitt rum, det var inte så stort men det dög åt mig, en lugn plats att försvinna på och jag skulle sätta min prägel på det senare.

Jag vandrade över till Lollos rum och väckte henne med, det var vad jag alltid gjorde och så hade jag mina kläder i garderoben som fanns inne i hennes rum. Som vanligt så ville hon inte kliva upp.

Jag gick ner för att hämta frukost, mamma låg som vanligt kvar och sov och mats var redan ute i garaget. Jag ställde i ordning allt och ropade ner Lollo för frukosten. Vi åt under tystnad och jag blev klar för henne. Jag gick vidare in i vardagsrummet och slog igång fyran eftersom att barnprogrammet snart började och Lollo ville se de innan vi gick till bussen.

Klockan började bli mycket och jag var som sagt bestämmd att idag skulle vi vara i tid så jag säger åt Lollo att vi måste börja ta på skorna och grejer och ställa oss och vänta på bussen, vi hinner nätt och jämt ens gå ut genom dörren när jag ser en vit buss köra förbi våran uppfart.. FAAN! Självklart, samma tur som alltid, men vi var ju i tid.. Hur kunde det gå så här nu då? Men hur som haven så fanns det ingen tid att förlora jag joggade ner till ladugården och hämtade min cykel och sa åt Lollo att det var bara att hoppa på pakethållaren så skulle jag skjutsa henne, för vi kunde fortfarande komma i tid. Så vi cyklar iväg. Det var jobbigarae än vad jag trodde att det skulle vara eftersom att jag dessutom tog skogsvägen, den var lite klumpig att cykla på när man hade någon på pakethållaren men det sket jag fullständigt i, nu skulle jag fanimej ta mig i tid till skolan. Skogsvägen tar slut och vi kommer upp på bilvägen igen och till min vrede så ser jag en annan buss komma körandes efter vägen. Det var bussen som gick från stan, så dumt.. Självklart var det ju den vi skulle ha hoppat på inte den tidigare, jag bet ihop och svor för mig själv.

Jag kom precis i tid till skolan, härligt, det var bara att vandra till klassrummet och sätta sig ner på en plats, bredvid Linn och Maria vill säga eftersom att jag inte ville sitta själv.

Dagen flöt på som vilken dag som helst och jag pratade lite till med några ur klassen, men som sagt så höll jag mig mestadels till Linn och Maria. Det kändes helt enkelt lättast så..

Väl hemma igen så sätter jag mig bara ner i soffan i vardagsrummet och drar en djup suck. Vad skulle jag hitta på nu? Jag har alltid varit personen som har svårt att sitta still och göra ingenting, blir så lätt rastlös. men det fanns ju aldrig någonting att göra hemma. Bestämde mig för att ta en joggingtur med några av hundarna som vi hade ute på gården. Vi ägde ett antal alaskan huskies under den här tiden och jag var den som oftast motionerade hundarna.

Tog en snabb tur efter en gammal väg in i skogen, mjukast mark att springa på så jag sapp få ont i benen. Jag var nog ute i en timme innan jag tog mig hem igen, väl hemma igen satte jag bara upp håret i en svans och sprang upp på mitt rum för att hämta nya kläder att ta på efter duschen, mitt i allt så ropar min mamma på mig nerifrån trappen. Jag ropar tillbaka att jag är påväg och hon svarar: "Jo men skynda dig, det är någon här ute som väntar på dig!" What!? Vem skulle det kunna vara, mamma ropar igen med en lätt road ton: "En ung,lång och snygg kille med en cross!" Magen knyter sig, vem tusan kan det vara?! Jag går ner igen och kikar ut genom fönstret och det står faktiskt en lång och blond kille där utanför och väntar, jag tittar på mamma och säger att han måste ju ha kommit fel, hon svarade bara att nej han har faktiskt frågat etfer dig..

Jahapp tänker jag och går ut genom dörren, vacker som jag var dessutom..

Hej! Säger han nöjt till mig och jag svarar kort hej tillbaka, han började direkt pladdra på en massa om att han tyckte att jag skulle ta en tur med honom på crossen, jag tyckte själv att hela situationen kändes väldigt konstig eftersom att jag aldrig sett männsikan förut och att han bara mitt i allt bara kommit hem till mig och tyckte att jag skulle följa med honom, nej det var inte riktigt min grej. Jag visste inte ens vad hans namn var och det sa han heller aldrig, det hann hinna mörkna innan han bestämmde sig för att åka, vilket hade kännts som en oändlighet. Innan han for iväg så vända han blicken till mig igen och sa:

"Tänk på saken i alla fall, en tur med mig vill ju alla ha och jag frågar ju dig!" Sedan gjorde han en rivstart och lämnade ett långt djupt spår i gruset som jag sedan fick gå och sopa igen. Vadå? Jag frågar ju dig? populära killen eller vad?