Helena

Det var en solig dag i mitten av juli, jag hade tagit mig en promenad in till byn. Min mamma hade mitt i allt bestämt sig för att flytta ut mitt i ingenstanns dvs Jörn, eller inte ens till Jörn utan fyra km utanför i Lindå.

Jag var förvirrad över allt som hänt de senaste veckorna, bråk mellan mamma och pappa, mammas plötsliga flytt, pappas raseri över att jag inte flyttat till han, det var inte lätt för mig att ta fasta på allt som hänt och att i samma veva se till så att Lollo inte tog någon skada av det, för det sista jag ville var att hon skulle må som jag gjorde.

Jörn var ändå en helt okej liten by, bättre än byn vi flyttade från vilket som. Innan vi kom till Jörn så hade mamma bott i Koler, ingenmans land. Men jag gillade Jörn inte så mycket folk nog för att jag var ändå alldeles för blyg för att våga prata med någon så jag var inte allt för ledsen över att det inte syntes till några ungdomar.

Min promenad var lång och härlig, asfalten hettade mot mina ben och jag kände mitt i allt att jag kanske skulle ha valt mina byxor istället, jag hatade nämligen att visa mina ben, att visa bar kropp över huvud taget. Kjolen kändes mitt i allt väldigt kort och blottande, "satan".

Längre fram så svängde vägen ner mot vänster, ner mot skolan som jag snart skulle befinna mig i, ensam och utelämnad. Som tur var så hade jag ändå plaserats i samma klass som min mammas kusin Robin H, så om jag kände mig alldeles för ensam så kunde jag ändå prata med honom.

Jag stannade på vägkanten och spanade in över skolgården och magen knöt sig med ens, två personer sitter längre bort och ser åt mitt håll, det enda de gör är att skratta högt, jag hoppades verkligen så innerligt att det inte var åt mig de skrattade men jag visste inte säkert.

Det var så orättvist, att jag ännu en gång skulle tvingas flytta och lämna mina välbekanta vänner, det var det absolut sista jag ville.

Jag var precis påväg att gå när jag hör en bekant röst ropa mitt namn, det visade sig att det var Robins lillasyster Elin som ropade på mig, hon var och klättrade och tjoade i lekparken nedanför skolan. Hon vinkade nöjt till mig och jag sprang klumpigt fram till henne.

Elin har alltid varit en jätte söt tjej och jag hade absolut ingenting emot att umgås med henne, hon var en av de sötaste personerna jag kände.

Hon tyckte att vi skulle springa hem till henne en sväng och jag höll med, kändes mycket bättre att faktiskt vara med någon än att gå och fundera på allting själv.

När vi började gå kom jag fram till att vi skulle måste korsa skolgården för den snabbaste vägen hem till henne och de betydde att jag skulle måste passera dessa två jag sett när jag kom. Jag hatade verkligen att bli synad från huvudet ner och till ansiktet igen, alltid samma visa. Men det hälsade bara nöjt och fortsatte med sitt vilket jag var väldigt glad över.

När vi närmade oss våran destination så kom Robin susandes på en cykel förbi oss, och ropade nöjt. Efter honom kom en av hans grannar som senare presenterade sig som Rasmus.Resten av dagen gick ut på en brottningsmatch mellan mig och Robin, vi har alltid varit lika envisa båda två så det blev alltid kämpigt.

Dagar passerade på samma sätt och jag var inte hemma allt för ofta, skolan började snart och jag behövde verkligen lite andrum och jag orkade verkligen inte vara hemma. Brukade ta en hel del lång promenader in i skogen och efter elljusspåret. Hade dessutom hittat en plats jag tyckte väldigt mycket om en liten bit från spåret, där brukade jag sitta och tänka på allt och inget. Jag har alltid haft en förkärlek till skogen, jag älskar att bara sitta där och lyssna och känna alla olika dofter.

En dag när jag satt där på min sten och filosoferade så hörde jag någon komma efter spåret, brukar i vanliga fall inte tänka så mycket på det men den här gången blev jag lite nyfiken. Jag spanade in bland träden för att se personen som var påväg. Det var en ung och snygg kille, jag kände att jag rent blev tvungen att ta några extra andetag. Kroppen blev alldeles varm och jag kunde inte släppa han med blicken. När han väl försvunnit utom synhåll så sa jag bara kort för mig själv "det där är sånt som jag aldrig kommer att få".